Vi fick delfiner till frukost!
Nå, inte på tallriken, men väl som hoppade fiskar ute i vattnet. Vi såg dem tydligt. Och det gjorde alla på hotellet.
Delfiner är inte helt ovanliga i dessa vatten, men det är uppenbarligen inte vanligt att de visar sig så mycket, så länge och så nära land. Hela hotellet, gäster och personal, blev märkbart upprymda.
Efter frukosten bar det iväg söderut. Målet för dagen var Scarborough dit "gamlingarna" styrde lätt och elegant utmed kusten. Ynglingarna på MC:n satsade åter på shopping, denna gång i Newcastle.

Som sagt, det var kustvägen vi startade på. Underbart vacker och fin ner till Newbiggin-by-the-Sea där vi körde ut på motorvägen ner mot Newcastle och Tyne Tunnel. Vi hade räknat ut att det var enklaste sättet att ta sig över floden Tyne.
Efter Tyne Tunnel fortsatte vi på motorvägen ner till Easington där vi började leta efter ett ställe att luncha på. Vi hittade inget bra förrän vid Hartlepools Maritima Centrum Museum. När vi gick in till informationen där för att fråga efter ett fik, kom svaren på klingande skånska. Damen där var alltså född i Skåne, men bosatt i England sedan 30 år.
- Visst kan ni fika här sa hon! Antingen inne på området men då måste ni lösa entré, eller ombord på hjulångaren Winfield Castle dit det är fri entré. Shoppa kan ni göra i varuhuset tvärs över gatan. Vi tackade för hjälpen och valde hjulångaren. Det var mycket intressant att vandra omkring på den, men fiket ombord var "sunkigt".
- Det luktar unket här, sa Anita.
- Här vill jag inte fika, sa Ingrid.
I stället blev det fika ombord på våra bilar. I deras bagage fanns både bröd, pålägg och dricka att mätta magarna med.
Därefter vandrade vi över gatan och in i det stora matvaruhuset. Där förstärkte vi våra förråd för den fortsatta färden.

Vi fortsatte söderut på kustvägen fram till Middlesbrough där vi korsade floden Tees. Följde sedan Tees södra strand österut och siktade in oss på vägen A171 som delvis går genom North York Moors nationalpark, men missade i en rondell och var återigen ute på den lilla kustvägen.
Ingen skada skedd. Vägen var otroligt vacker och vyerna helt underbara. På flera ställen stupade vägen, till synes, rätt ner i havet på ett nästan skrämmande sätt.
- Håller verkligen bromsarna för det här?
Jodå, men det är bäst att kolla bromsbeläggen när vi kommer hem!
Vi stannade till i den lilla kustbyn Sandsend för en fika, men parkeringen var så dyr och fiket verkade inte lockande så vi beundrade bara utsikten en stund, tullade lite på våra förråd och fortsatte sedan färden söderut.

Snart nog var vi framme i Scarborough. Där gällde det att hitta någonstans att bo och det gör man lättast via turistbyrån. Vi hade ingen aning om var den fanns, men plötsligt såg vi skylten och bromsade hastigt in.
Björn och jag skickade in damerna och väntade sedan vid våra bilar både länge och väl innan de kom tillbaka. Då var rum bokade på ett litet hotell i centrum men ändå i ett stilla område, strax intill där vi var. Det tog alltså bara tre minuter att köra dit.

Vi hade pratat med Anders och Linda under eftermiddagen och även de skulle ta sig ner till Scarborough även om de räknade med att det kunde ta tid, så vi bokade rum även för dem.
Vi gamlingar var både trötta och hungriga så vi fick råd av hotellets värdinna om två riktigt bra restauranter i hotellets grannkvarter som dessutom höll humana priser. Vi kollade in båda och fastnade till slut för den grekiska där vi åt en utmärkt middag och mådde riktigt, riktigt gott efteråt.

När vi kom tillbaka till hotellet var Anders och Linda där och de hade redan ätit.
Nu var vi alla trötta, men också nöjda, efter dagens äventyr.

Denna sida ändrades senast